Morgonens plan var vattengymnastik med pennsionärerna. Men som ni säkert vet kan planer gå i krasch. Speciellt om man heter Hanna.

Låt mig i scensätta ett scenario.

Johanna ringer på mobilen.
- Vad gör du? Vi börjar om 10 minuter!

Jag, nyvaken och frånvarande.
- Jo, men jag håller på att ta på mig skorna.

Detta var en lögn, egentligen låg jag ihopkurad i en animalskt fosterställning, dregglandes mot kudden.

Upp for jag i alla fall. Som en raket. In i garderoben. På med gårdagens svettiga träningsbyxor. Ut i rummet igen. In i garderoben. På med tröjor. På med skor. In i badrummet. Kastar ner badkläderna samt handduk i väskan. Ner för trappan. Glömmer nyckeln. Upp för trappan. Hämtar nyckel-låser-hoppar in i Johannas bil-andas.

Väl framme upptäcker jag att jag packat ner två bikini överdelar och noll underdelar. Att binda ihop en borat liknande underdel av toppen kändes inte aktuellt. Det skulle hoppa för mycket under vattengymnastiken.

Jag följde snällt herrens tecken och struntade i vattengymnastiken.

Och resten av dagen?
Tackar som frågar. Reaktionsförmåga har haft en kraftig fördröjning och tankarn har varit på helt andra håll.


Runt nio-tiden var jag tvungen att ta mig ut för att rensa tankarna.

Men glömde att maskarna har rusningstrafik över vägarna när det regnar. Promenaden slutade därför upp med en dyngsur inte-trampa-mask-tävlig. Lite fångarna på fortet över det hela. Uppgivet satte jag mig utanför clubhuset. Petra ringde efter ca 30 minuter och jag bad henne plocka upp mig. Det gjorde hon, och vi fick en riktig myskväll med te framför Solsidan.